1. Situation

Söndag.

Klockan är redan 23.30

Sex och en halv timme tills alarmet skriker åt honom igen.

Pizzan han tryckte i sig för fem minuter sedan ligger nu som ett tungt, varmt täcke över hela kroppen.

Blodet dras från hjärnan ner i magen, ögonlocken blir tunga och världen känns mjuk och suddig, som om någon dämpat belysningen inifrån hans huvud.

Han sjunker djupare ner i soffan och känner hur matkoman rullar in över honom som en långsam våg.

På tv:n spelas en dokumentär om jägar-samlarsamhällen.

Bilder på människor som rör sig genom högt gräs, bär spjut, följer spår och lever under öppna himlar flimrar förbi utan att han riktigt registrerar dem.

Bara tonfallet i berättarrösten når honom, varmt och avlägset, nästan hypnotiskt.

Världen såg ut så för hundratusentals år sedan.

Kanske bättre, kanske sämre, vem vet?

Inte stimulerande som idag i alla fall.

Trots att handen känns tung som bly plockar den fram vad som nu känns som en tegelsten.

Samma färgglada ikoner möter honom med öppna armar.

Har Tindra skrivit något?

Inget svar…

Det har gått nästan en vecka sedan de matchade.

Båda har talat om för algoritmerna att den här personen får lov att skriva till mig.

Baserat på några bilder från semestern och rader av text om hur kaffe smakar gott på morgonen, och att deras favoritlåt är skriven av Elton John.

Första konversationen var lovande, sådär trevande men ändå rolig på ett sätt…

Sen började den glida isär, långsamt men plågsamt, tills den dog ut som ett glödande kol som aldrig riktigt blev eld.

- ”Hon kunde väl åtminstone skriva att hon inte var intresserad…”

- ”Eller… Hon kanske har mycket att göra på jobbet nu?”

Tänker Adam och stirrar på skärmen.

Bara ett ord, en emoji.

Något...

Allt är bättre än tystnad.

Alla kanske om och men bara snurrar runt i huvudet som en tornado och Adam orkar inte tänka mer och kommer fram till en slutsats.

- “Äh, hon är säkert en dryg jävel, tur att jag slipper hantera en sån person. Tänk och gifta sig och skaffa barn med någon så dryg. Barnen lär ju också ta efter morsan och det skulle göra mitt liv till ett helvete kan jag tänka mig. Skönt att hon avslöjade sig själv innan allt detta hann börja”.

Är vad han mumlade för sig själv innan han kastade telefonen lätt åt sidan, tröttheten börjar ta över.

Adam försöker fokusera, men allt börjar flyta ihop:

soffans mjukhet, den mätta tyngden i kroppen, den stilla rösten från tv:n.

Han blinkar långsamt, en gång, två gånger.

Gräset på skärmen rör sig i vinden.

Eller är det inte tv:n längre?

Är det… framför honom?

Huvudet lutar åt sidan, ögonlocken blir tunga och världen framför honom börjar mjukna i kanterna.

Dokumentären fortsätter i bakgrunden, men rösten låter nu mer som ett eko än som en berättare.

Bilderna av savannen flämtar över tv-skärmen, långsamma och varma, och för varje blinkning känns det som om de kommer lite närmare.

Värmen från pizzan i magen flyter uppåt, blandas med den glödande solen på skärmen.

Ljuset förändras i rummet, först knappt märkbart, sedan allt tydligare.

Det är som om tv-rutan inte längre visar en plats… utan öppnar en.

Adams blick är halvsluten när det händer:

Gräset på skärmen rör sig i vinden, och vinden… den känns plötsligt mot hans egna anklar.

En svag bris glider upp längs benen, bär med sig doften av varm jord.

Han blinkar igen, långsamt, och soffans tyg under honom börjar försvinna.

Tyngden i kroppen skiftar.

Fötterna blir lätta.

Så kommer det första tydliga intrycket… Marken under honom.

Inte mattan i vardagsrummet, utan något svalare, mjukare, levande.

Barfota fötter mot jord, små korn av sand som pressas upp mellan tårna när han tar ett steg han inte minns att han började ta.

Sedan glider allt över.

Soffan upplöses.

Väggarna försvinner.

Skärmen smälter samman med horisonten.

Och Adam står mitt i savannen.

Han, hans bror och två kusiner har följt färska spår av en antilop sedan gryningen.

Solen värmer deras ryggar, luften är klar och varje rörelse har mening.

Det är inte bara jakten som är viktig, samarbete är allt i dessa lägen.

Blickar möts, små tecken ges, och ingen behöver säga mycket; alla vet sin roll, som om rytmen kommer inifrån dem själva.

Adam är den som bär pilbågen idag.

Det är hans uppgift att fälla bytet på avstånd, snabbt och rent.

De andra går bredvid honom med varsin klubba i handen, tunga av hårt trä, redo att avsluta jakten när djuret väl fällts.

Det är en tyst koreografi som de lärt sig från unga år:

Adam går fram ett halvt steg, de andra sprider sig ut i en båge runt honom.

Han lägger en pil på strängen, de lyfter sina klubbor.

Ett kort tecken från handen, ett nick från brodern och allt faller i perfekt synk.

När antilopen rasar ner i gräset känner de hur stämningen skiftar.

Först lättnaden, den som släpper spänningen ur axlarna.

Sen är glädjen som följer direkt efter, lika varm som solen över dem.

De arbetar snabbt och skickligt, binder ihop bytet och lyfter det tillsammans.

På vägen tillbaka till lägret går de med ett gemensamt gung i stegen.

Bytet väger tungt men samtalen är lätta.

De skrattar åt något som hände under jakten, driver med varandra, skojar som bara män som känt varandra hela livet kan göra.

Det är en glädje som inte behöver förklaras eller förstoras, den bara finns där, mellan dem, i varje steg och i varje andetag.

När de återvänder till lägret ropar barnen och springer mot dem.

Vuxna kommer fram, några överräcker vatten, andra tar emot köttet för att förbereda kvällens måltid.

Snart fylls hela lägret av röster, sång, doften av grillat kött och dans kring elden.

Eldskenet får ansiktena runt honom att glöda, och Adam känner hur värmen sprider sig genom kroppen, inte bara från elden utan från människorna omkring honom.

Trummorna slår i ett lugnt tempo, fötter stampar i sanden, skratt studsar mellan hyddorna. Allt rör sig i samma rytm. Allt är i balans.

Och så händer det.

Ett ljud skär plötsligt rakt igenom natten.

Det är högt.

Alldeles för högt.

Skarpt på ett sätt som inte hör hemma här.

Sången dör tvärt, som om någon slitit luften ur lägret.

Ett par barn skriker till och trycker sig mot de vuxna.

Dansen fryser mitt i ett steg.

Elden fortsätter spraka, men ingen ser den längre.

Männen tittar på varandra. Blickarna är snabba, vaksamma.

Det här är inget rovdjur de känner igen. Inget åskmuller.

Inget som går att placera.

Kroppen reagerar innan tanken hinner ikapp.

Adrenalinet slår till som en stöt genom Adams bröst. Hjärtat rusar.

Synen smalnar av, världen krymper till rörelse och hot.

Musklerna spänns, redo, som strängar dragna till bristningsgränsen.

Det är inte rädsla som lamslår, utan rädsla som väcker.

Ett urgammalt system som skriker:

Var beredd. Skydda gruppen.

Händerna griper efter vapen.

Klubbor lyfts, spjut vinklas mot mörkret.

Adam känner hur hans egen hand sluter sig om pilbågen, hur kroppen faller in i ett mönster han aldrig behövt tänka på.

Andningen är kort och snabb.

Allt inom honom är vaket nu.

Ljudet kommer igen.

Högre. Närmare. Outhärdligt främmande.

Och då—

—RRRIIIIING.

Ett skarpt, syntetiskt alarm skär rakt genom savannen.

Adam rycker till.

Kroppen kastas upp ur drömmen som ur djupt vatten.

Ögonen slås upp mot ett mörkt rum, en ensam mobilskärm som blinkar ilsket på soffan.

Ljudet fortsätter, kallt och mekaniskt, helt utan mening.

Savannen försvinner på en gång, som om någon rivit bort en duk framför honom.

Elden slocknar, rösterna tystnar.

Vapnen blir till tomma händer i ett rum som är alldeles för stilla.

Klockan är 06:00.

Drömmen är över.